Smärtsam arbetsterapi

Det finns så många ord och tankar om det här med identitet, självbild, självkänsla och förtroende för den egna förmågan...

Under Rehabprogrammet i vintras, så var en del av schemat Arbetsterapi. Mycket handlade om att använda kroppen på ett skonsamt och energisnålt sätt i vardagens tvättning, städning och matlagning mm. Men det var inte där som min utmaning väntade...

Arbetet och min yrkesroll har alltid varit en stor del av min identitet. Därav var nog fallet ganska tungt när kroppen kollapsade våren 2010. Jag kämpade så länge, höll mig kvar på jobbet trots att kroppen skrek av smärta. Attityd, tålamod och resultat därefter... Ocharmig och misslyckad kraschade jag.

Mitt arbete hade de senaste 5 åren handlat om en chefsroll med personalansvar för personer med varierande behov av anpassning av arbetsuppgifter. Många kundkontakter, en organisation stor som en finlandsfärja och ett företag som jobbade starkt på att lyfta sitt varumärke. I vårt samhälle finns många fördomar om Samhall.

Min roll handlade om att lyfta individer, få dom att våga tro på sig själva och ta utmaningar. Jag byggde grupper, medlade och löste konflikter och var starkt tålmodig i tuffa och svåra samtal.

Arbetsförmedlingen var både min kund, Samhalls partner och arbetsplats för min fd Make och gamla kursare. Jag kan deras lokaler utan och innan...

Eftersom sjukskrivningstalen av naturliga skäl är högre på Samhall än andra arbetsplatser, så var inte heller Försäkringskassan otrampad mark. Under min sjukskrivning blev jag tilldelad en handläggare från annan ort för att inte blanda ihop deras roller?

Så nu stod jag där.
Blottad, sjuk och förbittrad av vanmakt.
Jag hade inte aning om hur framtiden skulle se ut.
Kommer jag aldrig att kunna arbeta mer?
Är mitt arbetsliv redan slut?
Hur ska det bli?

Detta var min utmaning under Rehabprogrammets Arbetsterapi.
Och som jag jobbade! Alla mina rädslor, min stukade självbild och hopplösa framtid fick mina vänner i Rehabgruppen lyssna till.
Och det hjälpte!
Visserligen hade jag bestämt mig innan. Målsättningen var satt tillsammans med Arbetsterapeuten i ett förberedande samtal innan Rehabprogrammet startade. Men jag lyckades.

Att meddela min handläggare på Fk att jag ville arbetsträna under sjukskrivning, var aldrig något problem. Hon frågade vänligt om det var tufft att sitta i den andra stolen? Jag svarade att Detta är min resa.

Att sedan ha möte på Arbetsförmedlingen och där får samma fråga, var inte heller något problem. Detta är min resa.

Sedan fortsatte jag hos Arbetslivsresurs och lärde känna min Coach. Vi pratade, träffades och väntar nu på att jag ska få börja på Begravningsbyrån. Denna väntetid kan ju pratas bort, men det kändes lite krystat så därför har jag nu deltagit i tre seminarier. Och NU kom utmaningen i en ny form.

Jag cyklade till det första seminariet hyffsat glad i hågen, men mitt humör fick ett abrupt slut. I konferensrummat sitter nämligen en fd anställd från tiden på Samhall. Den killen har orsakat mycket elände, många tråkiga samtal och en hel del ledsna arbetskamrater. Självkänslan gjorde ett djupdyk. Skulle jag nu tillhöra samma misslyckade skara som han?

Efter att ha upprepat mitt mantra, med en kroppshållning som säkerligen utstrålade kraftig missnöje, landade jag i mer neutralt läge...
Detta är min resa.

På måndag den 12 augisti börjar jag min arbetsträning på Begravningsbyrån. Full av nyfikenhet, taggad till tårna och med ett ständigt leende på läpparna, räknar jag timmarna till start!!

Om Du har läst så här långt (TACK!) så kan du väl hålla tummarna för mig på måndag kl 12 - 14:30?