Döttrarna och jag var i Falun hos min bror för att fira min brorsdotters dop. En dag full av känslor, kramar, kärlek, umgänge och tacksamhet. Och mitt i allt detta skulle smärtan få plats?
På söndagen skulle smärtan få plats i bilen under vår 4,5 timmar långa färd hem. ACn blåste isig luft för att dämpa mina kallsvettningar. Varje gång foten skulle byta pedal skar 1000 knivar i min buk.
På måndagen höll sig magen i hyffsat skick. Vilade på förmiddagen innan jag gick till Bagravningsbyrån för att jobba mina futtiga 2,5 timmar. På kvällen bemästrade yngsta dottern och jag 5 km-spåret, medans storasyster tränade fotboll. En riktgt bra dag, men smärtan fanns precis under ytan hela tiden.
Tisdagen var Tjurskallens dag. Med andra ord var det en kamp som kroppen förlorade. Därav dagens status?
Vanmakt, hopplöshet och sorg.
Jag vet vad som kan förvärra min IBS, men hur hittar jag lugnet och sinnesron att ta hand om mig när jag är så här dålig? Jag varvar sömn med vila i sängen, kroppen är alldeles utmattad efter flera dagars kamp. Jag ber om hjälp med att hämta barnen från skolan.
Acceptans? Det är ok att kliva av, att ha dåliga dagar?
Det är ok att ha dåliga dagar, men det känns inte ok, det är en del av problemet gissar jag. Man vill, och kan inte.
SvaraRaderaDet kan vara bättre i morgon, hoppas på det för dig!