Man vill ju vara en kul prick ju?

Livet, en personlig och individuell utmaning för oss alla.
I morse skrev jag ett riktigt deppigt inlägg, som jag valde att vänta med att lägga ut. Jag var ledsen och trött och livet kändes övermäktigt. Så jag skrev och skrev, grät en tår och förbannade allt som gör ont i min kropp och alla punkter på att-göra-listan som stressar mig. Sen snöt jag näsan, drack upp mitt kaffe och tja... Lät andetagen lugna mig?

Nu är listan kortare, tvättstugan igång och jag har en schysst lunch i magen, men här kommer morgonens depp:

Det här med mediciner...

Varje söndagkväll fylller jag dosetten med full dos av Alvedon och Naproxen för att dämpa smärtan från min kroniska spänningshuvudvärk. Det känns verkligen inte bra. Har läst om tablettframkallad huvudvärk och alla andra biverkningar, och förstår att det varken är en långsiktig lösning eller hur jag vill behandla huvudvärken.

Men jag har så ont. Varje dag ligger smärtan som en tung platta ovanpå huvudet, och det är när huvudvärken är på sin lägsta nivå. Sen blir den värre, som en hjälm av bly som tynger ner i tinningarna. När det är som värst känns det som det brinner innanför skallbenet.

Och i dag fick jag ett samtal från Vårdcentralen. Det är andra gången som det har hänt när jag ber om nya recept. Läkaren, som inte har läst mina diagnoser, reagerar på dels storleken på förpackningar i tidigare recept och kombinationen av mediciner.

Jag vill äta färre mediciner, men jag är så rädd för att huvudvärken ska bli ännu värre om jag tar bort Naproxen.
Är så trött, så evighets bottenlöst trött. Utmattad, hjärndimmig och helt avsaknad av kämparvilja...