Kan han ha en poäng?

Min Far och jag, vi pratar ofta om hur jobbigt det är att vara fysiskt begränsad, vara andra till last och att inte kunna hjälpa till när någon i vår närhet behöver hjälp. Ofta pratar vi om hur min Far så gärna vill kunna hjälpa min bror med hans vedhantering. Han kan hjälpa med att hantera vedklyven, men har svårt att lyfta tunga vedträn, eller vad man nu gör med all ved. Själv anser jag att värma sitt stora hus med vedeldning är lite 1800-tal...

Varje gång vi har de här samtalen säger min Far:
-"Jag fick ju en stroke 2006, så min högra sida är ju svagare ..."
-" Sen jag fick stroken 2006 kan jag inte..."
Och så vidare i alla möjliga varianter.

Fram till nu har detta irriterat mig. Måste han berätta det som om jag inte vet att han fick en stroke?

Men nu i söndags slog det mig.
Det är kanske ett sätt att inte identifiera sig med sjukdomen?
Ett sätt att skilja på det som är han som person, någon som är både handlingskraftig, hjälpsam och pålitlig, och hur sjukdomen nu hindrar honom?
Jag har under alla år ansett att han har haft svårt att acceptera sjukdomen och att lite tacksamhet för allt det som livet har gett honom, skulle underlätta. Älgjakten är ett återkommande exempel varje höst.
" Nej, det funkar inte för dig att hantera geväret, men tänk alla alla år du HAR varit med. Gemenskap i jaktlaget, vackra naturupplevelser och vilka fina jakthundar du har fått jobba med."

När jag har varit som mest uppretad har jag haft på tungan att säga: Du gick i mål! Du fick ett helt arbetsliv och har nu ekonomisk trygghet som pensionär. Tänk på mig! Vad ska det bli av mig? Ättestupa på min 65-års dag?

Okej. Jag har faktiskt sagt just så till honom en gång. Det var när de köpte en sprillans ny husbil.
Då blev jag osnygg och bitter...

Men idag funderar jag på om han inte har en poäng ändå?