Hej Mamma

I går morse packade familjen matsäck och styrde Huyndaien mot Torö i Stockholms skärgård. Det var dags att visa döttrarna och maken var en del av min uppväxt finns. Jag har sedan en tid varit redo för att åka till min mammas grav.
Under bilresan trängdes många känslor i mitt bröst. Skulle jag gråta? Hur mycket av alla jobbiga minnen ska jag berätta för döttrarna ? Hur ser det ut vid graven, vi har ju inte beställt någon gravskötsel?

När vi parkerade bilen vid Torö kyrka kände jag mig alldeles lugn. Äntligen här, allt känns så rätt!
Det första vi ser är en sommarblomma planterad i en låda vid stenen. Någon har varit här och gjort fint, det känns riktigt bra. Vi var alldeles tysta när vi ryckte upp lite ogräs framför stenen, lade dit ett hjärta som vi hade tagit med hemifrån, och sedan kramade vi om varandra.

Innan vi lämnade kyrkogården satte jag mig på huk och lade min hand på stenen. Mina fingrar följde konturerna av hennes inristade namn. Det är så märkligt? Det är tolv år sedan jag var här sist. En sten är ju bara en sten, men nu kändes det så stort? Det här är deras grav, det är här deras kroppar vilar, men alla minnen bär jag ju med mig alla dagar var jag än är.



Sedan åkte vi vidare till stugområdet där huset ligger. Jag pekade ut var postlådan var, var telefonkiosken brukade stå, där jag ringde förtvivlade samtal hem till min pappa efter ett av alla oändliga konflikter med mamma.

Själva huset ligger avskilt, så vi kunde bara se en skymt av det. Det stod inga bilar på parkeringen, men jag ville ändå inte riskera att störa de nya ägarna. Vi fortsatte förbi tennisplanen, förbi den gamla joggingrundan och parkerade sedan vid båtbryggorna. Tonåringarna höll vid det här laget på att svälta i hjäl, så de stannade kvar i bilen.

Maken och jag gick ut på bryggan, och där låg den! Båten "Malin av Torö" låg fortfarande på samma plats? Med stora kliv hämtade jag döttrarna, för det här fick dom inte missa! Malins min när hon fick se båten var alldeles obetalbar! Storsystern skrattade rått, "Ha Ha, du är döpt efter en båt!"
Jag dök ner bland alla minnen från alla turer med båten vi gjorde. Om hur Mammas man vägrade bada på en vanlig badplats så vi åkte alltid ut till någon kobbe där han kunde bade näck. Jag berättade hur min lillebror och jag satt längst fram på fören och höll i oss när  mammas man styrde båten rakt över svallvågorna med hög fart så våra rumpor studsade. Jag berättade även hur Mamma en gång ramlade i vattnet när hon skulle hoppa iland vid bryggan. Hon var så darrig och ostadig att hon missade med foten och slant ner i vattnet mellan båten och bryggan. Minnen som en blandning av sött och salt?

Sen tog vi picknickkorgen och dukade upp lunch vid badbryggan. Jag passade på att titta in i bastun, kolla badtemperaturen längst ut på bryggan och kunde till sist även konstatera att dasset hade fräschats upp ordentligt.

Nu gick färden vidare ut till naturreservatet Stenstrand. Ett populärt tillhåll för vindsurfare längst söderut på Torö. Naturen här är något utöver det vanliga! Vågorna dånar in mot land, de korta tallarna hukar mot vinden och luften smakar salt hav. Maken försvann in i sin kamera medans döttrarna och jag plockade vackra stenar.

"Små killar samlar på pinnar och medelålders tanter samlar på stenar", sa jag.
"Och tonåringar samlar på sminkprodukter", lade yngsta dottern till med stor självinsikt.

Innan vi lämnade Torö, stannade vi åter till vid graven för att lägga dit några av stenarna från Stenstrand.

Hej då Mamma, jag kommer snart tillbaka.

Med ett hjärta fyllt av mer värme än jag trodde, vet jag att det inte kommer att dröja tolv år igen.