Svärmor ringde i morse, ville höra om tjejerna ville vara med på julbak nästa helg?
"Hur mår du? Tänker på dig varje dag, vi vill ju inte förlora dig?"
Så äldsta dottern och jag bjöd in oss på dagens eftermiddagskaffe. Det var dags att träffa dom för första gången efter Avgående Makens brutala sorti. Nervös? Mer ledsen, vår relation kommer givetis förändras.
De varma rejäla kramarna, kaffet med hembakta kakor och vårt vanliga tugg om sossar och moderater fanns kvar, och det värmde mitt hjärta.
Mina svärföräldrar var också chockade över vår separation. Han orkade inte mer, det var hans förklaring till dom.
Betyder det att han inte orkade med mig och mina sjukdomar?
De visste inte, och jag får fortsätta att leva i ovisshet.
Någon gång i livet kommer man till: Nej, jag orkar inte längre.
SvaraRaderaI mitt äktenskap var det jag som inte orkade, inte ville stanna,
inte ha en vardag som blev slentrian med åren.
Min man helt oförstående, hade inte förstått något alls, inte
sett hur jag led. Han förstår det kanske inte än trots att över 20 år
har gått sedan vi skildes.
Svaret på din fråga är nog att han tröttnade på sig själv och ville ut,
han tror att gräset är grönare på andra sidan (det trodde jag)
dina sjukdomar och du själv är inte svaret på varför han gick.
Man förlorar ju inte bara en person i en separation. Fint om ni kan fortsätta ha en relation även om den kommer att bli annorlunda. Hon hörde av sig. DET är fint.
SvaraRadera