Det här med solhälsningar, eller "Tyst, jag andas!"

Det här med sol hälsningar, eller Surya namaskara som det heter, det fascinerar mig.
Minns när jag började, hur avancerat det kändes, hur jag hade fullt upp med att reda ut armar och ben.  Andningen hade jag ingen aning om, den kändes svår att kombinera med rörelserna. 

Men nu, nu är alla rörelser och andetag helt synkroniserad. Jag njuter av hur kroppen svarar på andningen genom rörelserna. Och jag har till och med blivit kräsen, sitter inte andetagen rätt gör jag om just det momentet.  I början låg fokus på att hinna med fem stycken av bägge solhälsningarna, nu vilar jag emellan för att ha kraften att göra hela solhälsningen perfekt. I dag njuter jag av flödet genom hela rörelsen, njuter av hur andningen kopplar ihop kropp och sinne, och framför allt hur stark och lugn jag känner mig. När jag gör den tionde och sista solhälsningen, måste jag ha krafter kvar så att den bli superduper-perfekt och jag längtar redan då tills nästa gång. Svetten rinner och jag känner mig lika stark som Karl-Alfred med en burk spenat i magen.

Och det är väl det här som kallas yoga-high?

Jag är så full av tacksamhet för allt som yogan ger mig. Och tänk att jag har kommit så här långt, trots mina arbetskamrater Fibromyalgi, IBS och Kronisk Huvudvärk!

Och om döttrarna försöker prata med mig när jag stånkar och stönar på yogamattan, så väser jag : "Tyst, jag andas!"  Min yogabubbla är ju inte synlig för dom...

Bilden har jag snott från en stor källa av inspiration, Karin Björkegren Jones. Läs hennes blogg , hon till och med varnar för solhälsningar... 

Så det här med sol hälsningar, det är något alldeles speciellt!