När jag sätter mig i bilen för att åka till kvällens föräldramöte, känner jag mig lika stark som Karl-Alfred efter en rejäl portion spenat. Jag har laddat under hela dagen för att orka.
Jag har under de senaste åren missat många möten och andra samkväm med äldsta dotterns klass på grund av min eländiga kroppslighet.
Och så i går kväll hände det, fd Maken och jag blev klassföräldrar.
Shit!
Ångest!
Jag fixar inte det...
På väg från mötet berättar jag för fd Maken om hur jag känner.
"-Jag är ju inget att lita på!"
"- De andra har ju ingen aning om hur stor bedrift det är för mig att bara komma på ett möte i kväll?"
"-Jag tar det. Nu är handbollsäsongen slut, så det är lugnt. Vi hjälps åt!" svarar han.
Vi hjälper varandra, fasen så viktigt det är!
Ja det är viktigt och ni kommer lätt att fixa rollen som klassföräldrar galant!!
SvaraRaderaKram
Ja, både att hjälpa och att tillåta sig att bli hjälpt. Fint att ni har en sån bra relation!
SvaraRaderaDet är i alla fall fint att du vågar prova! Det här kanske är en del i ett läkande du behöver, fast det inte känns så just nu.. Håller tummarna för dig!
SvaraRaderaKramar Solsippan